När jag var barn lekte jag mest med mina kusiner Mirjam och Jonna. Hos Mirjam och Jonna fanns det en platt burk med smörja, som vi kallade det, som både doftade gott och hade en underbar färg. Den tilltalade oss så pass mycket att jag minns att vi ibland intog smörjan med sked. Högst antagligen har denna inmundigande av paraffin, glycerin, petrolatum och mineraloljor med alla tänkbara namn gjort att vi blivit balsamerade inifrån och våra inre organ kommer väl efter vår död bevaras i det skick de var vid 6 års ålder.
Nu då jag var hemma i finland för ett par veckor sedan hittade jag till min förtjusning denna fantastiska smörja i ny uppimpad förpackning. Det är Ivana Helsinki som gett Vitalis ett nytt utseende. Eftersom den bara kostar ett par euro var jag tvungen att köpa en. Och det var med skräckblandad förtjusning jag sniffade på denna mineraloljerika smörja. Lätt illamående duttar jag ibland en liten klick på läpparna bara för att få en liten känsla av hur underbart det var att stå där fnissande med sked i handen på kusinernas badrum och njuta av känslan av en klick Vitalis halkandes på tungan.
4 kommentarer:
Jag använder endast och bara vitalis...men äter den gör jag icke. Har dock vissa minnen av att kusinerna i barndomen lurat vissa mindre smarta småkusiner att gå omkring och tugga på färggranna pappersbitar som enligt kusinerna på HEDERS ORD var riktigt tuggummi...och det som är på heders ord är ju sant eller hur...?
åh nej Soffi, råkade du ut för "nymodikarkki"? Voine. Jag ber om ursäkt för att vi lurades…
jag får sån spy känsla varje gång jag känner vitalis-lukten. Då jag gick i 7an användes vitalis mycket flitigt. endast som läppomada dock. Fast den nya burken är ju bara så himla fin...
haha! ja visst. Undrar varför man tyckte den var så pass härlig att man överdoserade den så till den milda grad att man nu 23 år senare inte står ut med lukten av den?
Skicka en kommentar