En studie i kreativitetsimpotens.

Två översta bilderna är hämtade från studioviolet.blogspot.com Två nedersta bilderna hämtade från juliapott.blogspot.com

Ibland där jag surfar runt på nätet stöter jag på något riktigt fint och inspirerande. Det kan vara en fin design, vackra illustrationer, snygga kläder, en fin låt, en välskriven text. Det som sker efter själva upptäckten av detta vackra, följer alltid samma mönster.

Jag upptäcker först att mina händer darrar. Min puls är högre än normalt och min andning snabbare. Ibland kan jag känna mig lite nervös och svettas lätt. Jag märker att jag stirrar och klickar omkring med stela darrande händer.

Då jag väl ruskat på huvudet och tagit mig upp ur transen och tagit några rejäla kliv in i kreativitetshimlen dröjer det inte länge innan fas två slår in. Jag får hybris och tror att jag också kan.

Jag börjar plocka fram fin-pennorna, tar fram ett nytt tomt dokument i world eller gräver fram ett stycke tyg. Vid det här skedet har darrningarna har lagt sig något men de har dock ersatts av ett spännande ilande i magtrakten.

Det är nu det verkligt destruktiva händer. Jag lyfter kanske pennan för att börja skriva den där fantastiska texten, illustrationen eller vad det kan handla om. Omedvetet börjar jag då jämföra mina talanger med de andras som jag precis upptäckt.
Det är då kreativitets impotensen slår till. Allt det upprymda, fantastiska, storlagna slakar på en gång då verkligheten kommer ikapp.

Nu är det en tid sedan jag sprang på Julia Pott och Studio Violet. Men jag kan tänka mig att det var precis så jag reagerade.